Svenska Skolans historia

Förord

All historisk återgivning speglar författarens egna erfarenheter, minnen och åsikter. Så gör även denna korta resumé av Svenska Skolan i Fuengirola från dess start 1969 till nu. 

Denna skola har många eldsjälar att tacka för sin existens och fortlevnad genom decennierna. Listan på personer som lagt ner mycket arbete för skolans bästa kan göras lång. Jag vill inte ge mig i kast med att försöka nämna alla här, men det finns en person som jag inte kan låta bli att tacka för sitt arbete för denna skola. Tack Anne Palmers, för det arbete du gjort för denna skola. Utan dig hade den aldrig existerat. Du är den första pusselbiten i denna historia.

Per Hvid-Hansen

Föreningschef

Initiativtagarna

Svenska Skolan i Fuengirola startade 1969 och är en av de äldsta svenska institutionerna på Costa del Sol. Den är även en av de största svenska utlandsskolorna i världen. 

Initiativtagarna till skolan var två svenska kvinnor, Anne Palmers och Åsa Hvid-Hansen som med sina familjer bodde på kusten redan på 60-talet. Båda hade barn som var i skolålder och båda letade de efter ett modernt skolalternativ för sina barn. 

Anne var visionären som trodde på idén att det gick att starta en utlandsskola med ekonomiskt stöd från svenska staten och från dåvarande skolöverstyrelsen. Åsa var den som hade de lokala kontakterna i stan, på kommunhuset, banker och bland advokater. Med förenade krafter startade de något som skulle bli mycket större och långvarigare än vad de någonsin själva kunnat tro.

Kärt barn har många namn

Svenska Skolan i Fuengirola som idag officiellt heter El Colegio Sueco, hette länge La Escuela Sueca en Costa del Sol, Svenska Skolan på Costa del SoI. I och med att Skolan blev godkänd av Junta de Andalucia för att utfärda spanska gymnasiebetyg var man också tvungen att ändra namnet från La Escuela Sueca till det mer korrekta El Colegio Sueco. Då Marbellaskolan kom till var det dessutom lämpligt att byta från Svenska Skolan på Costa del Sol till Svenska Skolan i Fuengirola.

Vad inte många känner till är att från början hette skolan Skeppareskolan, döpt efter Åke Skeppare som i slutet på 60-talet var tjänsteman på skolöverstyrelsen. Åke Skeppare handlade ärendet om att ge skolföreningen rätt att starta en svensk utlandsskola i Fuengirola med statsbidrag från Sverige.

Uppstarten

Anne Palmers hade tagit reda på att det fanns svenska utlandskolor i en del länder, speciellt där svensk industri hade stora dotterbolag eller intressen, och i områden där SIDA hade större biståndsprojekt. Varför skulle man inte kunna ha en utlandsskola även här på Costa del Sol där det redan fanns en del svenskar som bodde på mer eller mindre permanent basis? Kontakter togs med skolöverstyrelsen i Sverige och Anne Palmers och Åsa Hvid-Hansen fick snart veta att det skulle var möjligt att starta upp en utlandsskola på kusten, men man var tvungen att uppfylla vissa minimikrav. Dessa var bland annat att skolan skulle ha minst 12 elever. Man skulle inom ramen för vad som är rimligt och möjligt följa svensk läroplan, med svenska läromedel.  Man skulle också bilda en föräldraförening som skulle vara skolans huvudman. Föreningen skulle ha en styrelse vald av stämman, samt en representant tillsatt av skolverket, eller skolöverstyrelsen som det hette på den tiden.

Det lät ju inte som några särskilt orimliga krav men då 1969 såg situationen annorlunda ut i Spanien. Familjen Palmers hade tre barn i skolålder och familjen Hvid-Hansen hade ett barn. Totalt hade man 4 barn av de 12 som krävdes. Alltså behövde man hitta i 8 barn till för att uppfylla det första kravet. Anne och Åsa gav sig ut på jakt efter svenska familjer längs kusten. 

Några kände de redan sedan tidigare och några hade de kontakt med via ett danskt initiativ att starta en skandinavisk skola i Torremolinos. 

Man knackade helt enkelt dörr. Den ena svenska familjen gav kontakter till nästa. På så sätt gick informationen vidare om kvinnorna som höll på att starta en ny skola. Ryktet om skolan spreds som ringar på vattnet längs kusten. Efter ett par månaders letande hade man både sina minimalt 12 barn som skulle utgöra eleveunderlaget,  samt en liten villa som man fick hyra och som skulle bli den första skolbyggnaden. 

Bildandet av en föräldraförening

Nu gällde det att få till en föräldraförening. Medlemmar hade man, föräldrarna till de 12 barnen, men året var 1969. Franco regerade med sin militärdiktatur  i Spanien och det fanns ingen yttrandefrihet och  dessutom var det förbjudet att bilda föreningar eller grupperingar av alla slag. 

Föreningen bildades därför i smyg  för att uppfylla skolöverstyrelsens krav. Gentemot spanska myndigheter, kommunen, banker och andra instanser fick man däremot hela tiden agera som privatpersoner. Alla kontrakt och tillstånd kom därför  att stå på privatpersoner under de första åren, eftersom den förening de representerade officiellt inte fanns.

Så småningom stod det klart för kommunfullmäktige med flera hur det egentligen stod till med skolans styrelse, och man valde att se mellan fingrarna för detta faktum. Intresset att skolan skulle finnas och leva vidare var stor och att stoppa det på grund av lagar som redan levde på övertid kändes inte politiskt korrekt.

Sista kravet var att skolan skulle följa svensk läroplan och att ha svenska läromedel. Dessa beställdes från Sverige och fastnade i regel i tullen eftersom man hade svårt att avgöra vad det var för böcker. Tryckfriheten fanns inte och censuren begränsade rejält vad som fick skrivas och publiceras. Matte-, fysik- och kemiböcker  gick relativt lätt att få igenom. Biologiböcker kunde stoppas på grund av tecknade bilder på manliga och kvinnliga könsorgan. Historieböcker kunde stoppas helt om de innehöll bilder på Franco och texter som inte överenstämde med den dåvarande spanska officiella historiebeskrivningen.

Dessa var några av de  problem och vedermödor som familjen Hvid-Hansen och Palmers med flera andra hade under de första åren av skolans verksamhet.

De första åren på Villa Floyd

Till höstterminen 1969 var man äntligen klara att starta upp skolan. På plats fanns Lars och Margareta Ekström och Marianne Höjer. Dessa tre var skolans personal och lärarkår. Lars var dessutom rektor för skolan. Under de första åren räknade man också med en hel del hjälp från föräldrar som bistod som lärare i olika ämnen som de behärskade mer eller mindre bra, samt med all möjlig praktisk hjälp som behövdes.

Det tog inte många veckor in på den första terminen innan antalet elever ökat till 70 barn.

Första skollokalen, Villa Floyd,  var en liten villa som låg längs landsvägen ”Carretera de Cadiz, N340” nuvarande Avenida Ramon y Cajal, ganska nära flodbädden som naturligt delar Los Boliches från Fuengirola.

På övervåningen hade man inrett en bostad åt Lars och Margareta och på bottenvåningen skulle undervisningen ske. Med denna något oväntade elevtillströmning fick man snabbt skaffa en ny bostad åt rektorn och hans fru, och använda  även övervåningen till skola. Man fick anställa fler lärare och dessa fick ha sitt lärarrum i garaget. Pation på baksidan glasades in och fick bli ett nytt klassrum.

Snart nog stod det klart att villan var för liten för alla nytillströmmande elever och man började leta efter en ny lokal. Efter en hel del sökande hittade man Villa Isabel som låg på samma gata, Avenida Ramon y Cajal, men betydligt mer in mot stan, Fuengirola. 

Flytten till Villa Isabel

1920 byggdes Villa Isabel som sommarbostad åt en advokatfamilj boende i Málaga. Advokat Ricardo De Ribera Uruburos och fru, hade sett ett fotografi på ett typiskt sydstatshus i USA och ville att huset skulle uppföras i samma stil, ett tvåvåningshus med typiska sydstatspelare med en stor trädgård. 

Efter Ricardos död ärvde hans dotter Mercedes byggnaden. Mercedes och hennes familj tvingades dock lämna villan och flytta till Málaga under Franco-regimen. Då togs huset  i besittning  och användes som fältsjukhus under inbördeskriget. När kriget var över återlämnades huset mycket illa tilltygat och efter omfattande renoveringar användes huset för privat bruk av familjen igen. 

1958 togs huset över av Mercedes dotter, även hon kallad Mercedes, och drevs som ett hostal fram till 1964 då det åter upptogs som privatbostad av den yngre Mercedes och hennes vän. De bodde i huset fram till 1972 då hon flyttade till ett mindre hus. Hon upplevde Villa Isabel som alldeles för stort för sig själv och hyrde därför ut det till Svenska Skolan. 

1972 flyttade skolan från sina dåvarande lokaler i lilla Villa Floyd vid gränsen till Los Boliches till nya skolhuset i Villa Isabel.

Skolan flyttades med hjälp av alla elever och personal. Varje barn tog sin egen stol och promenerade på grusstigen som gick parallellt med landsvägen, från den gamla byggnaden till den nya. Sen gick man tillbaka till gamla skolbyggnaden och bar två och två på skrivborden, först ett och sedan ett till. Under tiden, lastade rektorn sin herrgårdsvagn full med skolmaterial och annat lösöre och efter två eller tre körningar så var allt på plats i den nya skolan. Detta skedde direkt efter skolavslutningen 1972.

Under sommaren innan skolstart byggdes en tredje våning på Villa Isabel. När skolan åter började på hösten 1972, i starten på det fjärde läsåret, hade elevantalet växt till 200 elever. Ganska anmärkningsvärt om man beaktar hur litet samhälle Fuengirola var på den tiden.

Hur kommer detta sig? Först och främst var Svenska Skolan i Fuengirola den enda skandinaviska utlandskolan när den startade. Därför fick man en hel del norska, danska och finska elever som sökte sig till skolan. 1972 startade Tivoli World i Benalmadena. Detta var ett danskt projekt och många danska familjer flyttade ner för att driva denna nöjespark. Deras barn gick också på svenska skolan.

Idag ser situationen lite annorlunda ut. Dels finns  en svensk skola i Marbella som givetvis fångar upp merparten av de unga elever som bor i Marbella och Estepona. Dels finns  både en finsk och en norsk skola. 

Konsolideringsåren

Svenska Skolan på Costa del Sol hade i början ganska knapra resurser. För att kunna erbjuda undervisning i högstadiet och gymnasiet startades tidigt ett samarbete med Hermods korrespondensskola i Malmö. Via Hermods kunde barn runt om i världen på egen hand läsa högstadie- och gymnasieåren. Skolböckerna var uppdelade i mer eller mindre tunna häften som skickades per post till eleverna. Eleverna i sin tur läste in kurserna och fick inlämningsuppgifter som de löste och skickade till Malmö för rättning och bedömning. I slutet av varje kurs reste eleverna till Malmö och tentade av kurserna enligt gammaldags muntlig och skriftlig examen på hela kursen vid ett och samma tillfälle. 

Samarbetet mellan Svenska Skolan och Hermods var främst för gymnasiestudierna. Eleverna var registrerade som elever vid Hermods. Läromedlen skickades från Hermods till skolan och portionerades ut till eleverna. Men istället för att vara helt korrspondensbaserat så erbjöd skolan lärarhandledning med ett antal timmar per vecka. 

Skolans lärare rättade alla prov och inlämningsuppgifter och i slutet av varje ämne hade man en muntlig tentamen på hela kursen. De första åren fick eleverna åka till Malmö för alla tentamina men i slutet på 70-talet var det bara ett fåtal ämnen som krävde en Malmöresa. Endast de naturvetenskapliga ämnena, fysik, kemi, och biologi då man inte kunde erbjuda de laboratoriemoment som kurserna krävde. Övriga kurser tentades av i Spanien, med en examinator som reste ner från Hermods och gjorde muntliga tentor på plats.

Skolan expanderar igen

Under större delen av 70-, 80- och 90-talet förblev skolan ungefär lika stor. Antalet elever varierade i regel mellan 160-200 elever.  Under andra halvan av 90-talet började utvecklingen ta fart igen. Elevtillväxten ökade och man kom upp i rekordåren från början av 70-talet och passerade den magiska gränsen på 200 elever. 

Dåvarande styrelsen förhandlade fram ett hyreskontrakt med grannhuset Villa Mercedes och även med ägaren till lokalen där Manolos Bar tidigare funnits. Villa Mercedes och dess ekonomibyggnad fick bli förskola och lågstadium, medan ”Manolos Bar” blev bildsal för de lite äldre eleverna. Under denna tiden fick skolan också först på prov men snart på permanent basis ha ett eget gymnasium. Med det avslutades ett långvarigt samarbete med Hermods korrespondensskola i Malmö. Det egna gymnasiet och tillströmningen av elever gjorde att även skolans personal utökades. För att kunna driva det egna gymnasiet var det också viktigt att få en ordentlig volym på denna verksamhet som krävde en hel del personal. Därför startade man upp en Gäststudentverksamhet där man erbjöd studenter i Sverige plats på skolan under ett utbytesår. Denna verksamhet växte snart till sig, och är idag en viktig del av skolans gymnasieskola.

2001 stod det klart att skolan återigen var för trång för att ta emot alla elever. På andra sidan gatan fick man hyra ett par lokaler i Edificio Solplaya och dit flyttade gymnasiet in hösten 2002.

Flytten till Avenida Acapulco

Under mer än 30 år var Villa Isabel Svenska Skolans huvudbyggnad. För många av skolans gamla elever är det fortfarande den byggnaden som förknippas med vår skola. 2007 var det ändå dags att flytta. Ägarna av skolbyggnaden ville sälja fastigheten och skolans dåvarande styrelse lyckades förhandla fram ett avgångsvederlag för att tidigarelägga flytten med några år. Man förhandlade också fram ett avtal med Norska Skolan, så att även de tidigarelade sin flytt från sina dåvarande lokaler på Avenida Acapulco dit Svenska Skolan flyttade.

Från början var det tänkt att det som nu är Svenska Skolans lokaler på Avenida Acapulco 11, skulle vara en temporär lösning tills dess att man hade byggt en egen skola. Efter några år så blev dock dessa lokaler mer av en permanent lösning och man började rusta upp dem med delar av de pengar som flytten genererat. Återstoden fonderades  och utgör numera en säkerhet för en stabil ekonomi i föreningen.  Med flytten till Avenida Acapulco är vi också framme vid skolans nutidshistoria.